Det finns på marknaden i dag tre huvudtyper av sulfonplaster, nämligen sulfonplast, etersulfonplast och arylsulfonplast. Sulfonplasten är baserad på polymeren polysulfon, PSU, medan etersulfonplasten är baserad på polyetersulfon, PES. Arylsulfonplast är baserad på polyarylsulfon, PAS. Alla tre har tämligen likartad uppbyggnad men de ingående komponenterna ingår i något olika proportioner.
”Sulfon” i benämningarna och S:en i beteckningarna anger att polymererna innehåller svavel. Alla sulfonplaster uppvisar liten deformation vid belastning, goda dielektriska egenskaper, transparens samt god beständighet mot hett vatten.
Materialen tål höga temperaturer, från ca +140°C till +200°C (i vatten max +140°C). Temperaturtåligheten bestäms av dels vilken sulfonplast det gäller, dels hur länge de är uppvärmda.
Arylsulfonplasten har den högsta värmetåligheten av de tre och sulfonplasten den lägsta. Samtliga är självslocknande.
Sulfonplasterna är känsliga för många lösningsmedel, vilka inverkar så att materialen blir benägna att uppvisa spänningssprickor. Materialen har vidare begränsad tålighet mot UV-strålning, varför detaljer av sulfonplaster för användning utomhus bör ytbehandlas. Slutligen är sulfonplaster genomgående dyra.
Sulfonplaster används inom t ex den medicinska tekniken och då närmast för detaljer som skall tåla att ångsteriliseras. De används också till delar som skall tåla att värmas upp av mikrovågsenergi samt till lamphus för halogenlampor och inredningsdetaljer i flygplan. Film och folie av etersulfonplast används slutligen till flexibla förbindningar i elektroniska apparater och system.
