Skärande bearbetning kännetecknas av att bearbetningen resulterar i spån. Exempel på metoder är sågning, vanlig borrning, svarvning och fräsning.
I plastsammanhang innebär framför allt bearbetning i automatsvarvar och numeriskt styrda fleroperationsmaskiner stora möjligheter. Skärande bearbetning i plast skiljer sig från motsvarande i stål och metall framför allt genom att man måste arbeta med betydligt lägre skärspänning och matningshastighet när man bearbetar plast. Likaså har skärverktygen för plast i regel annan skärvinkel, spånvinkel och släppningsvinkel.
Vid skärande bearbetning i plast måste man tänka på att plast har dåliga värmeledande egenskaper, varför i praktiken all den värme som alstras i skärpunkten måste avledas genom verktyget. Därför ger skärande bearbetning i plast ofta större verktygsslitage än motsvarande bearbetning i metall.
Vid bearbetning av termoplaster kan man i regel kyla med luft medan man vid bearbetning av härdplaster hellre bör kyla med vätska. Kylvätskan får dock inte innehålla någon kemikalie som kan påverka plastdetaljen negativt. Vid mekanisk bearbetning i plast måste man se upp med ytterligare en detalj. Materialets elasticitetsmodul i bearbetningspunkten påverkas nämligen
inte bara av materialets temperatur (som vid metall) utan också av den hastighet med vilken materialet deformeras under bearbetningen (ett för plaster typiskt förhållande). Detta innebär att vid bearbetningen kan modulen vara olika i bearbetningspunkten och i det omgivande materialet. Ett i sig någorlunda mjukt material kan därför bli hårt och sprött just där verktyget arbetar. Det gäller alltså att hålla tungan rätt i mun när man sätter ”stålet i plasten”.
Flertalet plaster, såväl amorfa som delkristallina, kan bearbetas mekaniskt. Särskilt vanliga plaster i sammanhanget är acetalplast (POM), etenplast (PE; ofta ultrahögmolekylär) och propenplast (PP). Men det går att bearbeta även andra, t ex ABS-plast, amidplast (PA) och omättad esterplast (UP).
Det finns ett antal polymera material, som inte är lämpade att bearbetas på mekanisk väg, främst termoplastiska elaster. Endast de hårdare av dessa kan bearbetas förutsatt att särskilda åtgärder vidtas. När man ska bearbeta en detalj mekaniskt måste man tänka på hur det råämne tillverkats som man skall utgå ifrån. Man måste nämligen se upp om detaljen är formsprutad.
Formsprutning resulterar nämligen i inbyggda mekaniska spänningar mellan materialets yttre och inre regioner. Om man t ex fräser bort en del av ett ytparti kommer spänningsbilden att resultera i att detaljen slår sig. Det enda sätt på vilket man mekaniskt får bearbeta en formsprutad utgångsdetalj är således symmetriskt. Ett sätt att komma ifrån problemet är att välja en utgångsdetalj som tillverkats på annat sätt.
En följd av resonemanget är att två till formen lika detaljer som tillverkats genom dels formsprutning, dels mekanisk bearbetning med tiden kan uppvisa olika egenskaper. Man bör därför vara försiktig när man först tillverkat en prototyp på mekanisk väg och sedan skall tillverka serieprodukterna genom formsprutning.
