Filmblåsning är en metod som i princip liknar strängsprutning av en plastslang. Men metoden använder en utrustning som blåser upp den varma och mjuka slangen till en bubbla direkt efter att
den lämnat strängsprutans munstycke. Tekniken gör det möjligt att tillverka mycket tunna filmer och folier (film = tjocklek under 0,1 mm, folie = tjocklek över 0,1 mm).
Tjockleken bestäms genom att man varierar den extruderade slangens hastighet och bubblans uppblåsningsförhållande. Blåsan kyls och omformas med hjälp av ledskivor eller riktvalsar till en planlagd ”dubbelfolie”, som rullas upp. En blåst film eller folie kan trots sin ringa tjocklek ändå vara påfallande stark. Det beror på att materialet i slangen samtidigt sträcks i två riktningar genom att både töjas längsled och blåsas upp i sidled. Denna s k biaxiella töjning gör det också möjligt att tillverka krympfilm. I krympfilm har materialet ett ”termiskt minne” och strävar efter att
återta sin gamla form när det återupphettas.
Materialet krymper, vilket utnyttjas t ex i förpackningssammanhang
