Delkristallina termoplaster kännetecknas av att de är uppbyggda av polymerer, vars kedjemolekyler är inordnade i regelbundna strukturer. I materialet finns ”förtätade” områden där delar av olika kedjor ligger tätt packade intill varandra. Krafterna mellan kedjorna är större inom dessa områden än mellan de delar av kedjorna som befinner sig i de oregelbundna, amorfa partierna.
De här områdena, inom vilka molkyler i olika kedjor attraherar varandra kraftigt, kan liknas vid knutarna i ett fisknät men med den skillnaden att de förra går att lösa upp genom tillförsel av värme. De här förtätade områdena brukar kallas fysikaliska förnätningspunkter därför att de ger materialen egenskaper som i någon mån påminner om de termiska egenskaper som härdplasterna uppvisar. Likheten består i att området för smältning ligger avsevärt högre upp i temperatur än hos amorfa material.
Detaljer av delkristallina plaster kan under lång tid användas inom ett temperaturintervall som är något mer diffust än motsvarande intervall för de amorfa plasterna. Längden hos intervallet bestäms av materialet, vilka stabiliserande additiv det innehåller, samt av den livslängd man önskar för den aktuella detaljen.
Ingen polymer kan kristallisera till 100 procent. Det finns sådana som når 90 procent. De återstående, icke kristalliserade procenten utgörs av oregelbundet uppbyggd, d v s amorf, materia. Kristalliseringsgraden ligger dock vanligen under 90 procent och är olika för olika material. Delkristallina termoplaster har i stort sett motsatta egenskaper jämfört med amorfa. De delkristallina materialen kännetecknas av framför allt högre lösningsbeständighet än de amorfa. De tål kraftigare och mer långvarig dragpåverkan utan risk för bildning av spänningssprickor och de
uppvisar goda friktions– och nötningsegenskaper jämfört med de amorfa termoplasterna. De delkristallina plasterna är vanligen opaka.
Delkristallina plaster har dock generellt en större formkrympning än de amorfa materialen och denna är dessutom mer processdataberoende. Därav följer en större benägenhet för formfel, främst skevning, hos de tillverkade detaljerna.
Exempel på delkristallina plaster är olefinplaster, acetalplast, amidplaster, en del termoplastiska esterplaster, fluoretenplaster, fenylensulfidplast (PPS) och LC-plaster.
