Formblåsning går ut på att det halvstelnade rörämnet som trycks ut genom en strängsprutmaskin eller formsprutmaskin med rörmunstycke förs in mellan två formhalvor. Halvorna sluts och ämnet blåses upp med hjälp av tryckluft så att det expanderar och formar sig efter formväggarna och deras geometri. Arbetstrycket är lågt, ofta mellan 1 och 3 bar.
Metoden har utvecklats så att man i dag kan använda den för att tillverka mycket komplicerade hålkroppar. Men det rör sig då i regel om ganska stora detaljer, t ex behållare och bränsletankar som ska passa i oregelbundna utrymmen i t ex motorfordon.
Vid standardmässig formblåsning används låga tryck, från 1 till 3 bar. På grund av att det uppstår tillplattade luftblåsor mellan plastmaterialet och formens innerytor får detaljerna ofta en ganska grov finish. Nya metoder ger dock produkter med hög finish.
Metoden tillåter inte någon större formkomplexitet. Slitaget på formen är ytterst litet, varför metoden lämpar sig för mycket stora produktionsvolymer.Men tekniken är intressant därför att den också av ekonomiska skäl lämpar sig för tillverkning i små serier.
Formblåsning kan endast tillämpas för termoplaster. Vanliga material i sammanhanget är polyolefiner (t ex polyeten och polypropen), PVC och PET.