En termoplast är ett polymert material som vid uppvärmning successivt mjuknar så att det blir plastiskt.
Anledningen till att materialet mjuknar är att de krafter som håller samman molekylkedjorna är så svaga att uppvärmningsenergin räcker för att lösa upp krafterna. Tillförs ytterligare värme smälter materialet.
När materialet är i plastiskt eller smält tillstånd kan det bearbetas till olika slag av produkter. Detaljer av termoplast formas ofta, men inte alltid, vid högt tryck.
I princip kan en termoplast smältas och omarbetas till nya produkter ett obegränsat antal gånger. I praktiken bryts dock materialets långa molekylkedjor ned av värme, syre i luften, solbestrålning och kemiska föroreningar. Detta resulterar i att det får sämre och sämre egenskaper för varje omsmältning.
Exemplen på detaljer av termoplast är otaliga. Några exempel är höljen till TV-mottagare, datorskärmar, videokameror, mobiltelefoner samt rör, lister, kabelisolering och skaft till tandborstar.
Tidigare gällde att detaljer av termoplast inte klarade så höga temperaturer som produkter av härdplast. Detta gäller inte i dag. Nu finns det enstaka termoplaster som klarar väl så höga temperaturer som härdplaster. Tidigare gällde också att endast detaljer av härdplast kunde förses med armering.
Inte heller detta gäller i dag, då såväl härdplaster som termoplaster kan armeras. När det gäller att bearbeta plast till färdiga detaljer strävar man sedan 60-talet konsekvent att, där så
är möjligt, övergå från härdplast till termoplast. En anledning är att termoplasterna ofta är lättare och billigare att hantera vid bearbetningen. En annan är att bearbetning av härdplaster kan vara miljöstörande. Ett viktigt skäl är också svårigheten att återvinna produktionsspill från härdplasttillverkningen.
