Karbonatplast är baserad på polymeren polykarbonat, PC. Plastens förnämsta egenskaper är att den är ytterst seg med tanke på slagpåverkan, d v s den är ytterst slagseg,
och att den har mycket goda optiska egenskaper, t ex beträffande ljusgenomsläpplighet, dubbelbrytning och möjligheter till infärgning.
Karbonatplastens goda optiska egenskaper vad gäller bl a dubbelbrytning har medfört att materialet har trängt undan akrylplaster, PMMA, i en del teknisk/optiska sammanhang. Ett exempel är CD-skivor, där PC i hög grad ersatt PMMA trots att PMMA generellt sett är mer glasklart (utan färgstick) och har en större ljusgenomsläpplighet.
Karbonatplast är vidare synnerligen dimensionsstabil, d v s materialet kan användas för detaljer för vilka man kräver hög måttnoggrannhet. PC har vidare utmärkta dielektriska egenskaper och god utomhusbeständighet. Ytterligare en egenskap är att materialet kan armeras med t ex glasfiber. Karbonatplast har också några nackdelar. Materialet är med tanke på slagsegheten känsligt för
yttre påverkan av bl a lösningsmedel och genom repor. Detta innebär att ett antal vanliga sådana medel kan minska slagsegheten starkt utan att detta på förhand låter sig anas av utseendet hos detaljerna.
Karbonatplast används i sammanhang där man vill utnyttja materialets stora slagseghet. Exempel på användningar är olika artiklar för hem, t ex armaturer, hushåll och tekniskt bruk. Materialet har också funnit stor användning i skyddsprodukter av olika slag, exempelvis skyddsglas hos banker och postkontor. Andra skyddsexempel är sköldar (för kravallpolisen), skyddshjälmar och cykelhjälmar.
Ytterligare exempel är som ”skyddsglas” till utomhusarmaturer och till baklyktor och strålkastare på bilar. Ytterligare exempel på användningar av karbonatplast är filmkassetter och detaljer i starkströmsarmaturer.
