Plaster kännetecknas av något som kallas glasomvandling, som innebär att ett material övergår från ett hårt och styvt (glas)tillstånd till ett gummiliknande tillstånd. Övergången äger rum inom ett ca 20°C till ca 30°C brett temperaturområde. Man säger att omvandlingen äger rum vid den s k glasomvandlingstemperaturen, som är en temperatur inom detta område. Det finns flera metoder att bestämma denna, som tillsammans med smälttemperaturen utgör två mycket viktiga begrepp vid angivande av egenskaper hos termoplaster. Som exempel skall här E-modulen som funktion av temperatur visas.
Förloppet kännetecknas av att modulen, d v s styvheten, börjar minska drastiskt när temperaturen hos ett materialstycke närmar sig glasomvandlingstemperaturen. Användningsområdet för detaljer av amorfa termoplaster sträcker sig därför upp till strax under den temperatur vid vilken kurvan för materialet börjar att dala snabbt.
Glasomvandlingen i ett delkristallint ämne äger rum enbart i det amorfa materialet, varför förloppet är annorlunda jämfört med det för rent amorfa material. För delkristallina plaster utgör därför glasomvandlingstemperaturen inte någon övre temperaturgräns. Denna ligger i stället ett stycket under den högre belägna smälttemperaturen.
Glasomvandlingstemperaturen kan för delkristallina plaster ligga långt under rumstemperatur. Detta gäller för t ex etenplast, propenplast och acetalplast. Sådana plaster kan ändå uppvisa tillräcklig styvhet vid både rumstemperatur och högre temperaturer.
