Vad tabellen faktiskt mäter
En beständighetstabell anger normalt hur ett provstycke mår efter en bestämd tid i ett rent medium, vid en bestämd temperatur, utan mekanisk last. Tre av de förutsättningarna stämmer sällan i verkligheten.
Temperaturen är den viktigaste. Beständighet som gäller vid 20 grader kan vara borta vid 60. En plast som står emot en syra i rumstemperatur kan brytas ned i samma syra varm, och tabellen visar bara den ena raden om du inte läser noga.
Spänningssprickor, den tysta orsaken
Den vanligaste kemiska skadan är inte upplösning utan spänningssprickor. Materialet ser oskadat ut, tills detaljen som står under last spricker efter veckor eller månader. Kombinationen last plus medium gör det som varken last eller medium gör ensamt.
PC, PSU, PPSU och PEI är alla kända för det, och utlösaren är ofta något oskyldigt: fel rengöringsmedel, en skärvätska, ett lim. Kontrollera vad som används i drift och vid montering, inte bara vad som finns i processen.
Praktisk regel: har detaljen inre spänningar från bearbetning är risken större. Spänningsutjämning mellan grov- och finbearbetning är billig försäkring på en detalj som ska stå i kemisk miljö.
Grov rangordning
Fluorplasterna, alltså PTFE, PFA, FEP, PVDF och ECTFE, tål mest av allt vi för, och PTFE tål i praktiken allt utom smält alkalimetall och fluor. Polyolefinerna PE och PP är förvånansvärt tåliga för priset och är standardvalet för tankar och rör. PVC klarar mycket men är begränsad av temperaturen snarare än kemin.
I andra änden: polyamid tål inte starka syror, POM tål inte syror och starka baser, och polykarbonat tål inte alkalier eller många lösningsmedel. Alla tre är utmärkta material, bara inte i kemisk miljö.
Innan du beställer
Har du mediet, temperaturen och koncentrationen? Skicka dem till oss, så kontrollerar vi mot leverantörens beständighetsdata i stället för att du ska tolka en generell tabell. Är kombinationen ovanlig säger vi hellre att vi inte vet än gissar.